http://74.125.77.132/search?q=cache:wCBAClVMhJIJ:www.vilhelmina.se/hembergsskolan/sidan/uppgifter/w4.doc+%22sven+Duva%22&cd=14&hl=en&ct=clnk&client=firefox-a
Sven Duva var namnet som Runeberg gav den svenske hjälten som stred så tappert vid Virta bro. Han hette egentligen Johan Zackarias Bång och föddes 1782 i Österbotten i nuvarande Finland. På den tiden var det fortfarande svenskt. Zackarias var skomakargesäll och 1808-1809 blev han inkallad i kriget mot Ryssland. Mest känd är han för att han på Virta bro ensam höll tillbaka Ryssen, allt för att övriga landsmän skulle kunna dra sig tillbaka från den fälla de gillrats i. Bång stod inte på bron och fäktades som man kan tro av Runebergs berättelse. Han sköt istället tre salvor järnskrot på den i omgångar framryckande ryssen.

I verkligheten så levde han flera år till innan han slutligen begravdes på kyrkogården i Vilhelmina.
Men hur hamnade han i Vilhelmina?
Jo, som bekant orkade inte Svenskarna hålla tillbaka ryssen utan de tvingades retirera ner till Umeå. Landshövding Stromberg valde då ryssen kom att överlämna staden. En taktisk åtgärd som förhindrade att staden brändes ner. Stromberg fick senare mycket beröm för sitt agerande. Såsmåningom övergick kriget till vardag och Bång träffade en ävertyrslusten kvinna som hette Magdalena Baudin. Hon var av fin börd och dotter till Piteås borgmästare. Magdalena hade bestämt sig att leva ett eget liv så hon flyttade tillsammans med Zackarias till Lycksele, där de också fick två barn.
I Lycksele arbetade Bång som skomakare. Det visade sig att Zackarias Bång var en väldigt hetlevrad herre som ofta hamnade i slagsmål och förde privatkrig mot lapparna. 1830 blev de utslängda från Lycksele och fick bege sig mot lappmarken och Vilhelmina. Det tog ungefär en vecka för familjen innan de kunde ta in i kyrkstan i Vilhelmina, men Bång ville inte stanna där. De begav sig istället upp längs Malgomaj och fjällvärlden där de tillslut stannade hos lappen Bengt Andersson. Bång uppförde en enkel kåta intill Anderssons viste och de hjälptes åt med uppehället genom att fiska öring i sjön. Sitt vilda leverne i Lycksele blev han aldrig kvitt och därför fick han avslag varje gång han sökte rättighet att få bygga sig en ordentlig bosättning intill Andersson. Bångnäs blev alltså inget annat än en tillfällig lösning för Johan Zackarias, han fick istället efter otaliga avslag tillslut bosätta sig i ett enkelt hus i Fjällboberg. För att tjäna sitt uppehälle fick nu Zackarias med jämna mellanrum åka ner till Umeå för att arbeta som skomakare.
Bång var alltid ordentligt klädd och söp sällan. Men ända in på gamla dagar kunde han bli fullständigt vild och gå bärsärkargång om någon förde kriget på tal. 
Johan Zackarias Bång var hetlevrad in i det sista och han dog 12 april 1845. Byborna lär ha blivit förvånade då kyrkoheden i sitt långa begravningstal berättade om alla de kända fältslag där Bång visat sina hjältetakter. Det står Johan Zackarias Bång på gravstenen och nu vet du att det är hjälten Sven Duva som vilar där under en asp på kyrkogården i Vilhelmina. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4nrik_St%C3%A5ls_s%C3%A4gner
Sven Dufva var inte arméns mest begåvade soldat men hyllas i dikten för sin plikttrohet och sitt mod. När han av misstag ensam går till attack mot ryssarna på en bro ropar generalen Sandels de berömda orden "släpp ingen djävul över bron"... "Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss". Genom detta gav han sina kamrater tid att samlas till motanfall. När Sven Dufva till sist träffas av en rysk kula i hjärtat säger samme general "den kulan visste hur den tog" och slutraden lyder: "ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott"

http://en.wikipedia.org/wiki/Counterpoint