Musiken föder ett behov av tystnad, publiken är försatt i sin egen scen och är inte beredd på att delta utan vill låta sig förföras. Musikforskaren Lucy Green beskriver, inspirerad av bland andra psykoanalytikern Jacques Lacan ett musikaliskt framträdande som en uppvisning där den som uppträder har på sig en mask, både som skydd och som hjälp i sin framställning av ett verk. Green beskriver att ”den som ser” framträdandet också är medveten om masken och att detta är en förutsättning för kommunikationen mellan ”förevisar” och ”den som ser”. För den som ser är den som framträder dubbel i sin natur, det är både någon annan och någon annan i en mask. Masken är mellanrummet mellan den som ser och den förevisar och det är där det konstnärliga utbytet sker. Detta sätter värdefulla ord på det som tar plats under en konsert. Ord som beskriver att det inte bara är den som framträder som skapar.

Musikern är sig själv på scen, men inte riktigt, och det vet publiken, och det är en förutsättning för kommunikationen. Detta scen-jag är en extra anspänning, en förhöjd vakenhet, kanske den mask Green talar om. Masken är inte bara min konstruktion som publiken får ta del av utan en ömsesidig produkt. Den som förevisar är den som har den aktiva positionen, makten att förföra, att locka...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5252246